Ska skriva nu tills jag känner att behovet avtar
Jag är en person som suger lite. Jag vill dö lite. Gråta. Men jag kan inte. Folk säger att det känns förlösande. Låta ångesten sköljas ut med tårarna. Låta det forsa om det behövs. Sen är man ren. Eller renare. Jag vill testa. Men tårkanalen lyder inte. En droppe. Inget hulk eller nåt. Kanske måste se en film som framkallar. Vet inte. Måste sätta upp regler. Inte kontakta mina vänner som jag vill behålla. Får inte riskera att de lämnar. Eller tar mer avstånd än vad de redan gör. Vill inte att de ska se mig som misslyckad. Vill inte att de ska se igenom mig. För då vet jag att de kommer dra. För att de är rädda kanske. Eller för att de inte pallar. Hellre vara med någon kul än någon tråkig. Man vill väl inte bli smittad. Vill inte att folk ska ta avstånd.
Jag är rädd. Vet inte var jag ska hamna. För jag vet att jag inte kan ta mitt liv. Det vet jag. Jag kan dö i en olycka. Men inte begå självmord. Tänk om jag fortfarande mår såhär om en månad? två månader? ett halvår? ett år? efter studenten? Kan inte tänka på det. Måste hoppas. På en olycka. Eller på något positivt. Att detta vänder. Att jag är på toppen. Utsikten neråt kommer snart. Men har hoppats på det sista ett tag och jag kan inte hoppas mer. Eller jag kan. Men jag orkar inte. Jag är rädd för att bli mer lämnad. Att de bara ska klippa det. Bandet. Skjut mig. Skolskjutning? Ingen annan behöver dö. Vrkligen inte. Bara jag. Tre snabba skott. Snabbt. Det ska inte gå. att rädda. Bara dö. Eller det kan gå att rädda. Men det ska ta lång tid isåfall. Sen kan jag botas och livet är bra igen. Eller nej. Skönare att kanske bara dö.