Jag är en heliumballong utan helium
Det är inte krispigt. Istället ligger täcket klistrat, varmt, mot den höstfnasiga huden. Hjärtat ingår i ett lopp av ständigt bultande. Det är skört. Jag är skör.
I väntan på närhet knappar jag på telefonen och råckar skicka iväg ett desperat meddelande som visar sin existens genom en vibration i någons telefon. Någon som bara vill vara. Utan en sorgsen skata pickande på axel. Utan mig, utan mitt vacklande humör som är den där skatan. Den pickar. Oavbrutet. Paus. Överraskning.
Sluta bry dig om andras liv, sa jag, samtidigt som jag var mitt uppe i att bry mig om andras liv. Sån är jag. En maskros, som vill ha sol och vatten och näring för sig själv. När någon annan växer dräneras jag. Trots att jag vet att solen vattnet och näringen räcker gott och väl för 100000 maskrosor. Japp sån är jag.
Orkar inte känna de sträva banden som pressar kroppen till dess kärna och tvingar den till att pysa ut all ångest från sina reservar. Ångesten är inte som en fågel flugande ur sin holk. Den är mer som en ballong i handen på jobbiga barn som insupit all helium och lämnat den tomma ballongen på golvet. All livskraft är slut och det enda som återstår är ett förminskat yttre som inte orkar.