Ångest
Hej, igen kan en ju säga. Vi sågs ju för inte allt för lönge sen. Och vid det här laget vet ni nog vad mycket uppdatering betyder. Ångest. Jag vet inte vad som har hänt. Men något har gjort att den första roliga lyckliga månaden på gymnasiet drastiskt har vänt till något deppigt och ångestfyllt. Känner att detta är börja på något som inte är positivt och jag känner bara NEJ. NEJ. Skulle inte ångest ang. vänner och förvinna efter grundskolan?? Jag minns att jag då alltid hade tänkt att det är lungt att mitt vännerförråd inte var så stor som jag hade önskat. För på grundskolan är ju alla så olika och många väldigt omogna. Så mogna jag tänkte ju att på gymnasiet, där skulle jag minnsan hitta många vänner med liknade egenskar som jag. Höga ambitioner -----paus i texten. HA kom in i mitt rum och var enligt mig onödig och barnslig (ang en halvviktig sak) och jag kände när hon stängde dörren med en jobbig kommentar hur det brann innut i mig. Det brinner nu. Och jag blev under några sekunder gråtfärdig. Denna överreaktion säger nog hur skör jag är just nu. ----------(tillbaka till innan strecken), mogna, roliga omtänksamma människor. Men nej, så blev ju inte fallet. Och nu kan jag inte heller skylla på alla andra, att de bara är en bunt dumma idioter som inte fattar något. Nä, det är ju jag...
Allt jag någonsin velat bli är respekterad och omtyckt. Vad blev jag istället? En fuling som försöker för mkt och istället för att imponera förlöjligas. Är det ens värt att byta gymnasium? Orkar mitt psyke ännu en omgång av förnedring? Orkar min sköra person gå kvar med ett ångestblock ständigt fastklistrat på bröstet? Jag vet inte. Men något måste jag ju välja. Att inte välja blir i deta fallet att välja. Vad ska jag välja. hjälp.
Och vill bara tillögga att det inte bara känns i klassen, utan även bland min bästavän, eller "bästa"vän. MA. Orkar inte ta upp mina känslor för känns bara jobbigt. Gud jag behöver verkligen prata med någon märker jag i skrivandes stund. Ska fan ta tag i det. Ska det. Ska det. Min fasad är så himla missgivande. Mina uttryck är så HIMLA missgivande. Allt för att vilja passa in. Vem är jag ens.
Andra helgen utan konkreta planer. Yey. Och ja det är en big deal, jag lovar, alla ungdomar lovar.
Tack och hej bli ej som mig (verkligen, bli ej som mig)