laxkantarellermango.blogg.se

Jag tar åt mig väldigt mycket när någon kritiserar mig. Alltså inte om det görs på ett shysst sätt eller om det är saker jag ber om, typ som skolarbeten. Men när de kritiserar mig. Som person. Då blir jag ledsen, tyvärr. Blir själc chokad över hur mycket jag tar åt mig. Ex när EL "coola bästa kompis" snapade om mig på ett väldigt nedverderande sätt. Och för två sekunder sen när VIC kritiserade mig. Dock om en sak som jag inte bryr mig om men han gjorde det på ett så elakt sätt. Som om jag gjorde något dumt, vilket jag inte alls hade gjort. Får ångest då och kan inte sluta tänka på det.

 

Jag tror detta beror på att jag alltid, under hela mitt liv har velat göra saker för att tillfredsställa andra. JAg tänker inte på vad jag själv egentligen vill. Att jag liksom bara gör saker för att passa in, spelar inge roll vart, jag anpassar mig alltid efter vilken person jag är med. Ex. när HI snackar skit gör jag också det. Bara för att jag vet att hon coskå vill höra skit ur min mun. Det är nog därför jag blir så himla ledsen när jag ändå inte räcker till. Det är absolut inte så att jag förväntar mig att alla ska gilla mig. Jag vet att det verkligen inte är så. Men att få höra det är rätt hårt. Vill liksom göra alla nöjda. Jag vill vara snäll, cool, rolig, glad, öppen, positiv, ärlig, omtänksam, känslig. Jag vill vara allt. Men det är jag ju inte.

 

Han skickade en till snap "Du har ett liv och det är att laga mat så säg inget till mig". He's really not my friend. Bara på låtsas, bara fram till skolavslutningen i nian. Sen är han död för mig (nu överdrev jag men fan, han är inte min vän)