Jag är rädd för ännu ett stup
Hej! Klockan är 22.51 och jag känner mig lite lätt nedstämd och stressad. Det var ungefär exakt vid denna period jag började känna dalen. Allt var tipp topp men så sakta gled det neråt. Förra året alltså. Den släta marken börjar liksom få friktion. Rysningar går genom kroppen när jag tänker på att detta kan vara början. Jag är uppriktigt rädd.
Jag minns när jag lästa på vårdguidens hemsida att om man varit deprimerad (jag var kanske inte det men näst därtill) så är det troligt att man faller tillbaka. När jag läste det blev jag rädd. Jag kommer inte klara en till sån här svacka tänkte jag. Nu är jag rädd. Och jag tänker samma. Jag kommer inte palla det igen. Särskillt inte när jag precis tagit mig ur den senaste. Samma symton. Beroende. Uppmärksamhetssökande. Känslig. Övertänker. De vill inte vara min kompis. Så tänker jag. Jag är för på. Så tänker jag också.
Men detta har bara pågått i knappt två dygn och det är efter att GA sa att tågluffen ska ställas in så kanske bara är en kortis. Hoppas det. Hoppas hoppas hoppas. Jag behöver strategier. Paddla åt rätt håll igen. Ah.
Hejdå.